Elin Mörsare

Idag har det gått prick en månad sedan jag landade på Svensk mark. Vet inte riktigt hur jag ska beskriva det för det har varit väldigt mycket upp och ner. Första dagarna var såklart väldigt roliga när man fick träffa alla igen som man saknat så mycket och göra alla grejer man saknat att göra, äta allt gott man saknat att äta osv, ja ni fattar.. Sen kom dippen som jag faktiskt varit inställd på skulle komma, när allt i Sverige kändes deppigt och tråkigt. Vädret var dåligt, det finns inte ens hälften så mycket saker göra, det är inte vacker natur vart man än tittar, man lyxar inte till vardagen på samma sätt med restaurang, café besök och shopping, jag träffar inte längre vänner varje dag och allt det där som man blivit så van med. Det kändes bara riktigt tungt och allt jag ville var på ett sätt att åka tillbaka..

 

Sen blev det bättre, som det alltid blir när man får vänja sig lite.. Det är en sådan extrem omställning att flytta tillbaka från Kalifornien till lilla Luleå och helt byta livsstil, umgänge, kultur och omgivning igen. Även om jag har bott här hela mitt liv och borde känna mig trygg och van vid allt här så känns det på något sätt som att detta inte längre är mitt hem till 100%. Något saknas liksom.. Jag passar inte in i min gamla roll här längre som jag hade för 14 månader sen. Om det är för att jag har förändrats som person eller om det är något här som har förändrats vet jag inte riktigt än. Kanske är det bara för att jag insett att det finns så mycket mer där ute i världen som jag hellre vill uppleva. Men det finns positiva saker också.. Jag älskar mitt jobb, det är så himla roligt att vara tillbaka. Jag älskar att känna mig "fri".. Jag bor inte längre under någon annans tak där jag behöver följa någon annans regler. Jag älskar att jag inte längre är au pair. Haha, det låter hemskt men mot slutet var jag faktiskt less. Det kunde vara rätt tungt psykiskt även om det också varit mitt bästa jobb någonsin. Saknar barnen fruktansvärt mycket men jag saknar inte att "arbeta" för dem om man säger så. Jag älskar att få sova i min egna säng igen som är världshistoriens skönaste. Jag älskar att ha så nära till min släkt igen som jag knappt haft kontakt med på hela året. Ja, såna där saker..

 

Livet i Sverige är alltså helt okej. Med lite sommarvärme på det blir det nog mer än okej. Hoppas jag. För just nu känns det om jag ska vara hundra procent ärlig, rätt tungt. Jag känner mig väldigt ensam, fastän jag egentligen har massa fina människor runt omkring mig. Det blev kanske inte riktigt som jag tänkt mig att det skulle bli att komma hem och jag har inte heller pratat om det med risk för att framstå som extremt negativ eller att någon av mina nära ska ta det personligt.. Jag trodde dessutom att jag skulle känna mig proppfull på nya upplevelser och klar med resande för ett tag framåt efter detta år, men som många varnat mig för så vill jag istället bara ha mer. Jag vill testa att bo på andra platser, jag vill få ännu fler upplevelser i bagaget, jag vill möta ännu mer nya människor. Jag vill inte nöja mig med att bo i staden jag växt upp i, jag vill ut i världen, eller åtminstone Sverige, medan jag har chansen. 

 

Nu låter detta inlägg säkert så himla deppigt och är det väl kanske också. Men jag vill inte låtsas som att jag svävar på rosa moln över att vara tillbaka när jag inte gör det. Jag hade väntat mig att det skulle vara jobbigt i perioder men som sagt blev det nog inte som jag hade tänkt mig ändå. Men.. snart är det sommar, och som alla vet är svensk sommar bäst, så det går åt rätt håll.

 

Det jag vill komma fram till är väl i alla fall att jag älskar Luleå och människorna här, men det räcker inte. Inte just nu. Jag vill så mycket mer med mig själv och mitt liv som jag troligtvis aldrig kommer att uppnå här. Så känner jag.