Elin Mörsare - Resan hem

2015-04-21 @ 17:29 / Livet som au pair /

Resan hem

Gud vart ska jag börja? Vill skriva om alla mina tankar den senaste veckan (som känns som en månad..) men vet inte hur jag ska formulera mig. Vi hade både avskedsfest och avskedsmiddag min sista helg och på måndagen när jag skulle åka spendera jag hela dagen åt att tvätta, städa och packa det sista. Min värdfamilj åkte till Mexico på lördagsmorgonen så jag sa hejdå till dem redan på fredagskvällen. Vi åt enchiladas som min sista måltid och sedan hängde jag med barnen resten av kvällen. Jag var inte särskilt ledsen eftersom att jag inte riktigt kunde förstå att det var sista kvällen jag hade tillsammans med dem. Det gick liksom inte in i huvudet. G sa om och om igen att jag inte får lämna henne vilket gav mig så dåligt samvete men samtidigt kände jag att det var dags. Jag var verkligen klar med att vara au pair till 100%. Klar med USA och Kalifornien, nej. Men att bo och leva med en annan familj, att ständigt anpassa sig efter andras behov och viljor och att aldrig få ha sig själv som första prio, det var jag helt klar med.

Det jag hade mest ångest över var att behöva lämna mina fina vänner som kommit att bli som min familj där borta. De har verkligen varit mitt ALLT under det senaste året. Som vi grät på min avskedsmiddag haha.. Alla följde med mig till flygplatsen på kvällen men där blev det däremot inga tårar för att jag igen inte kunde förstå att jag verkligen skulle hem till SVERIGE!!? Känslan var ungefär "åker på semester nu, ses om en vecka". Väl hemma saknar jag dem varje dag, mina älskade värdbarn också. Det som gör det uthärdligt är att Evelina och Ida är tillbaka i Sverige om några veckor och min värdfamilj kommer till Stockholm i juni. Därför behöver jag inte vara så ledsen egentligen.

Jag klev iaf på ett plan mot München kl 21 förra måndagen. Var så taggad på flygresan, helt ärligt haha. 11 timmars flygning gick hur smidigt som helst när sätet bredvid mig var tomt = jag kunde krypa ihop och sova liggandes, bra gratisfilmer och massa snacks. Efter byte av plan landade jag på Arlanda 21.30 dagen efter och sprang för livet för att hämta ut mina väskor. Joggade sedan genom hela flygplatsen med 2 feta resväskor och två orimligt tunga handbagagage för att hinna checka in på mitt plan upp till Luleå. Han inte ens reagera på hur konstigt det var att se Max hamburgare och att prata svenska med servicepersonal (hade omedvetet pratat engelska med de svenska flygvärdinnorna precis innan).

Men alltså kan inte ens beskriva lyckan när jag insåg att jag skulle hinna med planet!! Har i månader förberett mig på att få sova på Arlanda och behöva betala för en ny flygbiljett morgonen efter. När vi landade i Luleå och jag såg snön utanför flygplansfönstret var min första tanke "skjut mig". När jag möttes av Lina vid bagagebandet kändes allt mycket bättre men samtidigt så himla skumt. Skumt just för att det inte kändes konstigare att vara tillbaka i Sverige. Det kändes som att jag aldrig ens åkt härifrån.. Och som att jag hade sett Lina dagen innan. När jag sedan insåg att de lyckats tappa bort mina väskor mellan Stockholm och Luleå var jag INTE glad, men med tanke på hur mycket annat som kunde ha gått fel och att jag själv faktiskt stod med fötterna i Luleå kunde jag inte vara annat än nöjd. Och jävligt trött.