Elin Mörsare

Denna måndag har varit rätt tung. Den här förkylningen som vägrar ge mig sig gör mig tokig. Trycket i mina öron är fruktansvärt och någon röst har jag knappt kvar. Så det gör mig lite ynklig och får mig att bara vilja bli ompysslad av min mamma.. Att jag inte heller kan träna börjar bli extremt frustrerande. Ligger bara inne i mitt rum och vilar på vardagarna utan att träffa kompisar eller orka göra något vettigt. Och när jag inte får träna påverkas hela jag så himla negativt utan att jag riktigt märker det. Så idag har jag flertalet gånger tänkt att det här året gärna får gå sjukt snabbt så att jag snart är hemma igen. Allt känns tråkigt och jobbigt och jag vill bara hem till min familj. 

 

Nu vet jag ju tack och lov att detta bara är en dålig dag och att allt egentligen grundar sig i att jag är jävligt jävligt trött på att den här sjukdomen inte går över. I 10 dagar har jag mått dåligt nu och när sjukvård är så dyrt här blir jag orolig att jag ska behöva gå till läkaren snart. 700kr kan man få betala bara för pennicilin om det skulle behövas och det känner jag inte riktigt för..

 

Ikväll bröt jag mot mitt förbud mot godsaker på vardagarna och unnade mig själv både glass och så mycket svenskt godis jag orkade äta medan jag kollade på serier i sängen. Det behövde jag. Nu hoppas jag bara att jag ska ta mig igenom den här natten utan att behöva vakna av smärta hela tiden och så tänker jag se till att tisdagen blir en jäkligt bra dag istället. Jag ska försöka ta mig ut på en promenad iaf, om det går utan att hosta sönder ett revben vill säga.

 

Jag läser så många au pair bloggar där man bara ser positiva inlägg hela tiden, men jag vill vara ärlig och visa att det inte är fantastiskt 24 timmar om dygnet i 12 månader. Även om jag 90% av tiden svävar på moln och är lyckligast i världen över hur underbart mitt liv är här så kommer det dippar. Men det gör det ju hemma också, betydligt oftare. I alla fall om man heter Elin Mörsare och har ett humör som en bergodalbana. Jag kan i alla fall säga att om det här är det värsta med au pair livet så ska jag inte klaga. Har haft två såna här dagar på 6 veckor. 6 veckor i ett annat land, i en ny familj, utan att känna en kotte. Så det är så himla värt det, tusen gånger om. Lite förkylning och hemlängtan dör man inte av, behöver bara påminna mig själv om det.